Panikångest

[Azure Bihopo]

Jag är just nu inne i en dålig period där jag får panikångest flera gånger under dagen. Från början kom det från inget speciellt, nu har det blivit mer att jag övertänker och skapar den själv. Och får exakt alla symtom, som hjärtklappning, illamående (spykänsla) svart för ögonen (svimningskänsla) ont i magen (akut toanödig), kallsvettas, blir kokhet, svårt med andningen. Jag har en tid bokad till psykolog om 2 veckor.  Jag har tidigare gått KBT, men just nu kan jag inte hantera dom verktygen jag fått. Är inne i sånt svart hål känns det som och allt känns hopplöst. Har blivit rädd för att ens gå utanför dörren, vilket jag ändå gör (för att utmana mig, kbt) och för varje grej jag gör (alltså utsätter mig för jobbiga situationer) blir jag helt slut i kroppen, bryter ihop, gråter och orkar ej mer.

Jag är trött på att ens nära inte förstår, dom försöker, men dom förstår inte, och såklart man inte kan förstå om man inte gått igenom det själv kanske. Skulle bara vilja prata med någon som är i samma sits och kan relatera…

[Red Cudejy]

Hej,
Jag vet vad du känner.
Jag hade flera månader när jag knappt gick utanför min dörr, och när jag försökte prata med vården fick jag till svar att jag skulle “ta fler promenader”.. väldigt lätt när man får panik över att öppna ytterdörren.. men där var jag – länge.
Jag tycker fortfarande det är jobbigt, men jag har barn och det blev min räddning och motivation till att börja ta mig ut, längre än till bilen, trots att jag hade alla symptomen du skriver om. Jag har fortfarande dagar när det är för tungt och är sjukskriven från jobbet. Nu är det mycket som hänt i mitt liv som satt mig här, men det är ändå svårt att få andra att förstå. Jag har varit i den här snurren ganska länge och först nu – för ca 2 veckor sen – verkade det som att min mamma börjar förstå. Och som du skriver – vi förstår inte ens själva alla dagar varför en sån till synes enkel sak som att gå utanför dörren skapar panikångest – hur ska då andra förstå som aldrig erfarit detta.
Jag känner själv att medicin har varit bra, speciellt för att lugna kroppen vid panikångest. Jag läser att du har fått verktyg och hoppas du snart kan hitta tillbaka till att använda dem. Vet inte om det hjälpte, men nu vet du iaf att någon har läst det du skrivit och förstår dig. Ta hand om dig!

[Olive Hufuvi]

Ja.. vad gör man. Att leva med ångest är ett lidande. Känner igen mig i era berättelser kring symptom och känsla av hopplöshet.  Eftersom det inte funkar att trycka tillbaka ångesten, försöker jag jobba med acceptans. Jag tar hand om mig, sover mina timmar, försöker hålla rutiner, fysisk aktivitet fast den och ångesten gör mig trött, trött, trött. Det får vara så här. Det som funkar bäst för mig är att avleda med annat när ångesten kommer. Hoppas kunna skapa de där nya synapserna i hjärnan typ. Just nu verkar skivan bara hakat upp sig. Kämpa på! Vi är många som lever med detta gissel. Det kommer en bättre dag.l